Lasse och Lars hade bestämt sej för att åka till Sardinien för att klättra. Jag fick följa med om jag ville. Sardinien kändes fint. Men klättringen kan jag vara utan. Efter en snabb sökning och kontakt med Garudenzio som hyrt ut kajaker åt oss på Elba för ett par år sedan, bekräftades mina misstankar. Inga hyrkajaker på Sardinien i november. En Feathercraft Khatsalano S hyrdes in och semestern var räddad.

Baslägret var förlagt till den lilla, sömniga byn Cala Gonone på östra sidan av ön, där vi hittat ett pyttelitet hus att hyra. Där doftade den lilla pation intensivt av rosmarin och bougainvillan hotade att ta över hela huset med sina lilaröda blommor. Getterna gjorde sej påminda genom sina bjällror för att vi inte skulle glömma att det var deras förtjänst att vi fick njuta av den dorgaliska peccorinoosten.

I princip hela byn var stängd. En av de många matbutikerna var öppen några timmar på förmiddagen och ett par på eftermiddagen. Men inte absolut inte på söndagar. Resten var stängt. Som i chiuso på italienska.

Sex sävliga, behagliga och soliga dagar blev det i långsamhetens lov. Medan Lars och Lasse hängde på väggarna vispade jag omkring i min hopfällbara kompis alldeles solo och utforskade de närliggande stränderna i sällskap av ett gäng böcker och lite peccorino, salami, bröd, kaffe och choklad.

Efter landstigning gjorde jag till vana att dra upp kajaken i hamnen och genast inta baren på ett av de få, öppna hotellen och vänta på grabbarna i sällskap av en kall öl.

På kvällarna uträttade vi stordåd vid spisen i form av salsicciagrytor, coq au vin, pastasallader och kokta kronärtskockor ackompanjerade av hyfsade mängder lokalt producerade viner.

Två dagar blåste det lite för mycket för att paddla ensam. En av det dagarna blåste det för mycket för att över huvud taget paddla, såvida man inte kunde tänka sej en väldigt snabb överfart till fastlandet.

Men nu har jag fått det bekräftat, det som jag misstänkt länge min inte vågat ta reda på förrän nu:
Det är skittråkigt att paddla ensam.
Nästa gång vill jag ha sällskap. Med någon att skoja med och någon att skratta tillsammans med. Med någon som kan uppskatta en misslyckad sjösättning och peka mot nästa udde eller visa på en högt flygande rovfågel. Med någon som gillar att snöa in på diskussioner om livets mening eller små, meningslösa detaljer i tillvaron. Så – följ med nästa nång, vetja ;-)!