A

Hegeland skulle vara värt ett besök . Hav och fjäll. I en salig röra. I gryningssolen rullade vi mot nordväst.

Bengt och jag var på flykt.  Från fuktiga blöjor och försenade årsredovisningar. Vi höll ett vakande öga på luftrummet.  Det kändes som att någon följde vårt spår.

Gittan var inte på flykt. Bara oändligt sugen på äventyr. Hon äntrade villigt mastutkiken. Utan löfte om dubbel ranson av rommen.

Efter 20 timmar på vägarna puttrade Bengts rullande frihetsmaskin av odör och tristess. Vi frälstes av det stora blå. Ridån gick ned med pukar och fanfarer.  Öarna i fjärran var som barndomens bisarra luciahattar. Luften dröp  av tång och sälta. Jag kände tillförsikt.

Men Gittan såg skeptisk ut. Hon kanske tyckte att det var för varmt. För soligt. Att allt snart skulle förändras.

Vi hittade en camping i fritt fall i Tonnes. Dom stora vidderna och alla natur kändes kanske lite oroande. Vi klämde ihop tälten mellan trygga välkända ting av plast och metall. Utmattade slank vi ned i sovsäckarna. Lilla döden kom som en befrielse.

Vi packade och svor. Svettades och våndades. Efter fem timmar var även datorn på plats i kajakens buk. Vi kunde sätta i.

Paddlarnas lokala Mecka var Hestmona. Dit ville vi inte. Vi är unika. Paddlar våra egna vägar.

Tillvaron visade sig svårtolkad. Med kraftigt våld och gemensamma krafter lyckades vi pressa in omgivningen i fel sjökort. Ett tag. Max två timmar. Sedan grävde vi förtvivlat i högen av sjökort. För att orientera oss i en allt mer förvirrande verklighet.  Hittade något som kändes rätt. Andades ut.

Och så var vi plötsligt i en ny verklighet. Vid Hestmonas strand. Paddlarnas lokala Mecka.  Klart att vi ville dit. Man vill ju ha gemensamma referenser.  Se det som alla andra ser. Ha något att prata om på nästa symposium.

På kvällen formades dimman till havs till gigantiska vågor. Febrilt försökte jag matcha fenomenet mot något motsvarande i mina 46 år gamla fallerande hjärnceller. Sökte i skrymslen och hörn. Gick bet. Ur sedimenten kom en bild av min första cykel. En rubinröd Bambino. Det kanske var en rimlig association.

Solnedgången fångade oss. En av tusentals.  Ändå står man där. Och glor med öppen mun.

Med gryningen kom regnet. En paus. En möjlighet att skjuta paddlingen på en obestämd framtid.  Att spänna upp tarpen. Att snacka skit. Att höra regnet smattra. Att inte vara på väg någon stans någon bestämd tid.

Någon tryckte på pausknappen en gång till. Vi stod snart i vinden och vägde för och mot. Gittan överraskade brutalt med en ny frisyr. Allt talade för en förmiddag med behaglig surf mot nord och en eftermiddag med lidande mot väst.

I eftertankens kranka blekhet förstår  jag att molnhatten på Hestmona  och  

den enorma glaciären på fastlandet,

 bara är urvattnade bakgrunder till Bengt. En snäll, pålitlig, lekfull bastumissbrukare från den Norrländska prärien.

Stor nog för barnsliga lekar med skuggbilder,

heliumhumör framför kameran och

blåögd nog att tro att ”ett rustikt lantligt boende med havsutsikt” för 50 NOK per person existerar i verkligheten.

Med guds, facebooks och Erik Sjöstedts hjälp 

hittade vi fram till ett vindsskydd på Nesöya. Gittan bytte som vanligt om till aftondräkt. Bengt och jag behöll haklapparna på.

Gittan överraskade med en ny salt frisyr till sitt ständiga leende och doft av hallon.

På kvällarna klämde vi tredje säsongen av Lilla huset på prärien. Inte ett öga torrt.

Casa Bengt.  Ett rum. Inget kök. Ingen toalett. Läckande tak och liggunderlag. Och en snarkande granne från Bohuslän. Klart han trivdes.