Vissa idéer saknar exakt tid och plats för sin tillblivelse. Men vägrar att dö. De bidar sin tid. För att förverkligas i en avlägsen framtid. I gränden i Marrakech försökte jag dra mig till minnes den urtid då idén att åka skidor i Afrika föddes. Sannolikt i Kashmir i Indien. För länge länge sedan. Under en annan märklig skidresa. Då mitt hår var långt och dess färg sken i kapp med solen. Kanske på tehuset i Babaricha. Efter ett åk på Himalayas sluttningar. Genom skogen. Då aporna kastade kottar på oss. Eller framför brasan på Golf View Hotel i Gulmarg. Där våra rövarhistorier blev till legender.  

Musketörerna från Kashmir var åter kallade. Men leden hade glesats ut. Livets nycker hade drivit två vapenbröder i landsflykt från skidåkningens förlovade land. Dom kvarvarande spillrorna hade erhållit viss patina av tidens obönhörliga syrabad.

Ur Uddevallas nedlagda livgarde av skidåkare rekryterades Nicklas in som en tredje musketör. Valspråket Un pour tous, tous pour un! kunde dammas av igen. 

Logistiken var lika enkel som orimlig. Ta taxi från Marrakech till Imlil. Hyr in en lämplig åsna med förare för transport av bordshockeyspel och livets övriga nödtorft till snögränsen. Skinna upp skidorna, axla åsnans börda exklusive förare och skida upp till hyttan på 3200 meter. Att logistiken innebar en en vertikal förflyttning på ca 2700 meter, från 500 till 3200, bekymrade oss föga. Tumregeln att göra max 300 – 500 höjdmeter per dag hade vi helt glömt bort. Likaså att man skall stanna varje 1000 höjdmeter och vila en dag. Rost sker inte bara på ytan. Gravrost går på djupet. 

Att logistiken avvek från all logik blev jag snart varse. Ridå gick långsamt ned i takt med antalet höjdmeter. Åsnans rygg såg allt mer inbjudande ut. Till sist var fåfängan mitt ända tillgängliga bränsle.

Vid ankomsten till stugan Mouflon var jag en spillra. Kroppen skrek efter mer syre. Hjärnan höll på att spränga skallbasen. Sömnlösheten red mig. Inshá Allah skulle jag vara tvungen att gå ned. Inshá Allah skulle jag repa mig inom kort. 

En snöstorm gav mig ett lämpligt andrum. En skänk från ovan. Jag ockuperade ett av hörnen i matsalen. Kippade efter andan. Inväntade acklimatiseringens välsignelser. Tackade Allah för varje snöflinga.

Vår värd i andra hörnet av matsalen hade andra intressen. Snön hotade kaskaderna av kassaflöden. Hans aktivitet på internet, mobilen och bönemattan ökade dramatiskt efter en dags intensivt snöande. Efter två dygn hörde Allah hans stämma. Solen tittade fram. Och jag hade acklimatiserat mig någorlunda. Allahu Akbar.

Stämningen steg i stugan i takt med solstrålarna. Förbrödringen fick en extra injektion. Den marockanska nationaldrycken, myntateet, flödade som en dånande vårflod. Jag lyckades krångla mig ur hörnet för att ta ett foto. 

Bengången kunde till sist ta sin början. Toppen Akioud (4030 m) blev vårt första mål.  

Vädret blev blandat. I snöbyarna bjöd Farbror Joakim och Nicklas på en vacker dans. Mot toppen blev det allt brantare. Och lavinfarligare. Min tur är sedan länge förbrukad. Jag förberedde mig för ett meningsutbyte. Men det blev aldrig en diskussion. Toppfebern har lämnat oss. 

Nicklas står på ned till afterskin. Här skall drickas myntate!

Vädret strålade allt mer och vi bestämde oss för att försöka ta oss upp på Jbel Toubkal (4167 m). Vinden hade exploderat i kreativitet och format snön i allsköns former. 

En del partier var nedisade och stenhårda. Bindningarna löste ut när vi klamrade oss fast på det sluttande planet. Nicklas pysslar med bindningar i snöröken. Farbror Joakim håller uppe stämningen med berättelser från stavhoppningens barndom.

Snöröken blev stilig när vinden friskade. Nicklas och Farbror Joakim njuter i pisksnärtarna. Farbror Joakim har ettans växel inne. Själv letar jag febrilt i växellådan efter en lägre. 

Sista biten fick skidorna vila och stegjärnen arbeta.

Ökenlandskapet utgjorde en udda bakgrund till Nicklas mot toppen. 

Farbror Joakim och Nicklas på toppen av Toupkal. Inte ett öga torrt. 

Nicklas håller sig i toppmärket för att inte blåsa av berget. 

Bakom Nicklas till vänster syns morgondagens utflykt Timesguida (4088 m) och Ras (4082 m). Korridoren i mitten skulle bli en spänstig uppgift. 

Upp till Timesguida fick vi använda framtassarna.

Lite brantare mixad terräng på våg upp till Timesguida.  Inte ett bra ställe att slå en båge på. Jag bestämde mig att hålla tätt en bit till. Prostatan fick vad den tålde.

Farbror Joakim fokuserar i den riktigt smala och branta delen av korridoren på Ras. En skidlängd om 183 cm innebar att man fastnade i korridoren. Ett fall kändes inte som ett bra alternativ.

Farbror Joakim har dragit ned ull-hjälmen. Och står på så det ryker i den nedre delen av den övre korridoren.

Niclas trollade fram en hjälm ur ryggsäcken innan takeoff.  Hög vuxenfaktor. Tog tre djupa andetag.  Och stod på i fallinjen.

Farbror Joakim lekte med snön som vanligt. En 5-åring fångad i en 50-årings kropp.

Nicklas öser på på fältet mellan dom två korridorerna.

Nere. På väg mot afternoon tea. Life is good. Niclas har intagit sin coolaste pose (förutom den då han hänger med armbågarna på bardisken förstås).

Ännu en dag i selen. Stegjärnen får komma ut på grönbete. Imouzzer (4011 m) är på menyn.

Vi vände tidigt då snön hade blåst och smält bort mot toppen.

Solen svetsade. Det var lätt att njuta för mycket och bränna sig. Att göra det på tungan var en ny erfarenhet.

Nicklas lägger smörsvängar. Jag dröjer mig kvar ett ögonblick när jag packar ner kameran. Ser ut över landskapet. Och påminns om urtiden. Om Kashmir. Jag slås av likheterna. Skidåkningen, kamratskapen och den kulturella upplevelsen. Och av att jag har varit i den situationen många gånger sedan dess. På skidor. I kajak. Eller med klätterutrustning i ryggsäcken. Men Kashmir var alltings upprinnelse. Ett infall. Som upprepades. Som blev till en vana. Som blev till ett livsöde. Där jag ständigt korsat mina spår. Jag glider ut i smöret, korsar det smältande spåret jag gjort  på vägen upp och lägger den första svängen. Under Afrikas brännande sol.

Farbror Joakim har ju också berättat sin historia. Läs den här.