Skärtorsdagens tur gav mersmak. Vi bytte bara besättning.

Timo, Lasse och Carin

Vindprognosen på 6 m/s visade sej stämma, så vi tog båten ut till Runmarö och stakade oss neråt mot finisen.

Det gick undan, till och med för en ganska oteknisk åkare som mej.

Ett fåtal promenader när råkarna blev för besvärliga och sunden var för mjuka.

För det mesta njöt vi av kärnis som varierade i ljudstyrka från dov, tjock, pålitlig karaktär, till ljust, klingande och sjungande som tarvade mer försiktighet.

Från Runmarö letade vi oss ner förbi utsidan av Rågskär och slank in i lä bakom Braka.

Vi landade på Orrön i god tid innan Solöga kom för att plocka upp oss. Tid för en lång, försenad lunchrast i lä.

Påskdagen ägnade vi åt nödvändigheter som jobb och jobb. Men på Annandag Påsks morgon väcktes vi av mistluren. Dimma. Vi åkte ut till Björkvik och förtjusades av skådespelet när den motvilligt lyfte när solen värmde upp åkytorna.

Palle hade vaknat till liv efter påskfirandet, men stackars Jonas måste avstå p g a en förmodad bruten tå.

En till iskant. Magnetisk. Magisk. Magnifik. Kan en psykolog förklara varför vi dras till dem som bin kring en honungskaka? I det här fallet mätte jag isen till åtminstone 10 cm tjock. Och sedan tog det mjuka vattnet vid. Stilla. Svinkallt. Simbart.

Vintern vill inte släppa övertaget om våren.

Skridskoåkarna lever här och nu. Det är ingen idé att törsta  efter öppet vatten när isarna ligger blanka.

Nästa helg blir det paddling. Horisont Kajak håller årets första kurs ute. Vi lever i den bästa av alla världar.