Ibland behöver man en ordentlig käftsmäll innan det är dags att skärpa till sej.

Det fick jag i september förra året. Ett obetänksamt och klantigt kajaklyft en trött lördagskväll på Norråva resulterade i ett diskbråck. Man behöver ju inte vara raketforskare för att fatta att det är obra om man har mitt jobb. Så ont har jag inte haft sedan yngsta sonen föddes för snart 17 år sedan. Några morgnar tog det 20 minuter att komma ner från sovrummet till köket, och då kunde jag ändå bara sätta på kaffebryggaren, tröstäta och lägga mej på mage för att jobba några timmar om dagen. Så illa var det.

Kiropraktor-Claes

Ett tag. Som tur var fanns Claes. Världens bästa Kiropraktor-Claes. Han som tittade mej stint i ögonen och sa: ”Du lyfter ingenting som är tyngre än en kolfiberpaddel just nu”. Jag fick inte ens gå ut med soporna. Efter ett par veckor fick jag lyfta katterna. En i taget, alltså… Sakta men säkert och med regelbundna behandlingar blev smärtorna mindre, tillvaron ljusare och hoppet om en hel rygg började spira. Efter 6 veckor paddlade jag. Försiktigt. Efter ytterligare ett par veckor pekade Claes med hela handen ut i korridoren från sin mottagning ner till vänster. ”Nu går du och bokar tid hos Mackan, sa han.” Och det gjorde jag.

PT-Mackan

Mackan var skoningslös. Han fattade på nollkommanix att jag inte var intresserad av ”Beach 2014”, utan att målet var att bli hel, kunna utföra mitt jobb i sisådär 20 år till, och bli lite gladare. Det var en ganska ledsen, överviktig och desillusionerad tant han fick träffa första gången. Mackan tryckte på rätt knappar mentalt, plockade fram rätt övningar vid rätt tillfällen, skickade sms på lördagmorgnarna och undrade vad min träning skulle bestå av just den här dagen. Inget tjafs. Det var precis vad jag behövde. Träningsdosen ökade från noll till 100 på ett par veckor.

Anna och jag hos Mackan

Anna mötte upp i simhallen på onsdagsmorgnarna för ett simpass, bastu och kallbad. Hon följde även med till Mackan.

Louise

Louise stod redo för hundpromenader och stöttade i gymmet med sin gedigna PT-bakgrund. Nu springer jag till Body Joy och njuter av Evelynes fantastiska yogapass. Och springer tillbaka hem, förstås.

Cykelpendling till jobbet med Jake the Snake

Alla borde ha en Lars. Men han är bara min, som tur är. Mannen i mitt liv grymtade bara litegrann när jag köpte en ny cykel. Sen köpte han en, också. Och nu struntar vi i städningen och cyklar tillsammans.

Ulrika

Ulrika är min musa när det gäller hälsosam mat. Otaliga är de bilder på joser, smoothies och grön mat med tillhörande recept som flyger mellan oss i cyberrymden.

 frukost 

Jag undviker mjölkprodukter, gluten och raffinerad, processad mat i så stor utsträckning det går. Kylen är fylld av gröna och röda saker, röror med kikärtor, bönor, nyttiga oljor och en hel massa hokuspokus. I köksskåpen trängs mandoliner, grönsakssvarvar, blender, stavmixer och mest åtkomlig av alla står jospressen och tronar på köksbänken.   

Mamma

Mamma. Som kommer när livet är som rörigast, ondast och bökigast. Viskar man ”hjälp”, så står hon där inom ett par timmar, jag tror att hon nästan kan teleportera sej från Katrineholm. I 43 år har hon varit min världens bästa mamma. När dammsugaren uppenbart vägde mer än en kolfiberpaddel tog hon den i ett fast grepp och jagade bort dammråttorna på Apelvägen.

Inför den här säsongen står jag stark. Jag har gjort mej av med ungefär en halv, välbyggd havskajak i kroppsvikt, blivit piggare, gladare och starkare. Både konditionsmässigt och muskelmässigt. Men utan alla underbara personer i närheten skulle det gått betydligt sämre och tagit oceaner av längre tid. Varje dag tänker jag tacksamma tankar för att livet har strösslat med generösa, omtänksamma och kunniga personer i min väg.

PT-Mackan och Kiropraktor-Claes

Hurra för käftsmällar i form av diskbråck. Faktiskt. Nu ska jag ut och lasta några kajaker. Ha en härlig vårhelg alla ni därute. Det ska i allafall jag ha.