About Lars

This author has not yet filled in any details.
So far Lars has created 6 blog entries.

Solen har sin gång

Ser ut genom fönstret.  Mörkret är kompakt. Hösten  är över oss. Även den fantastiska sommaren 2013 har en ände. Vi gjorde en sista tripp. Till ytterskärgården och Norrpada. Solen gnistrade från en obekymrad himmel. Klädkoden var enkel. Keps, T-shirt, flytväst och solglasögon. Jerker gick all in utan T-shirt. En bit in i september är det en nåd att stilla bedja om.  Laurents accessoar från Miami kändes helt rätt i solgasset. Laddsladden pluggades in på rasterna. På kvällen skulle det bli det åka av.   Birgitta hade dom coolaste brillorna för dagen. 70-talet kändes påtagligt.   Grabbarna kivades en smula.  Vi stannade till vid Rödlöga. En förhoppning om sommarens sista glass tändes i högsommarvärmen. Glassdisken visade sig tömd sedan några veckor. Den långa vintervilan hade lagt sig över ön. Dom lokala sjömärkena utmanade våra kunskaper. Pedagogiken var dock strålande. Laurent åkte runt runt på sin synnerligen diskreta vatten-scooter. Krämet i batterierna tog slut på någon timme.  Friden sänkte sig. Det franska köket slipar på detaljerna i bakgrund. Även det visuella var viktigt. Motljuset var ett smart drag. I förgrunden härjar det svenska köket fritt i en orgie av IKEA-påsar. Vår plats i tillvaron var liten men väl vald. Birgitta hade nog årets finaste tältplats. Jag har spanat girigt på den länge.

En skidåkare korsar sina spår under Afrikas brännande sol

Vissa idéer saknar exakt tid och plats för sin tillblivelse. Men vägrar att dö. De bidar sin tid. För att förverkligas i en avlägsen framtid. I gränden i Marrakech försökte jag dra mig till minnes den urtid då idén att åka skidor i Afrika föddes. Sannolikt i Kashmir i Indien. För länge länge sedan. Under en annan märklig skidresa. Då mitt hår var långt och dess färg sken i kapp med solen. Kanske på tehuset i Babaricha. Efter ett åk på Himalayas sluttningar. Genom skogen. Då aporna kastade kottar på oss. Eller framför brasan på Golf View Hotel i Gulmarg. Där våra rövarhistorier blev till legender.   Musketörerna från Kashmir var åter kallade. Men leden hade glesats ut. Livets nycker hade drivit två vapenbröder i landsflykt från skidåkningens förlovade land. Dom kvarvarande spillrorna hade erhållit viss patina av tidens obönhörliga syrabad. Ur Uddevallas nedlagda livgarde av skidåkare rekryterades Nicklas in som en tredje musketör. Valspråket Un pour tous, tous pour un! kunde dammas av igen.  Logistiken var lika enkel som orimlig. Ta taxi från Marrakech till Imlil. Hyr in en lämplig åsna med förare för transport av bordshockeyspel och livets övriga nödtorft till snögränsen. Skinna upp skidorna, axla åsnans börda exklusive förare och skida upp till hyttan på 3200 meter.

Helgeland – del 2

Helgeland skulle vara värt ett besök . Hav och fjäll. I en salig röra. En plats för kontemplation och allvar. Vi socialiserade med infödingarna. Tömde den lokala lanthandeln på chips och öl. Insåg att det dags att bryta upp. Väderprognosen var spänstigt. Att nå dom yttersta öarna var idioti. Vi kapitulerade. Satte oss i våra nötskal. Vinden blåsta oss norrut. Vi imponerades av kelpen, synkronpaddlade i solnedgången, och släppte taget. Vi förundrades. Över mångfalden. Platt, mjukt och med onödigt många armar. Eller hårt, runt och vresigt taggigt. All tings förgänglighet kändes i bland som en prövning. Vi bet ihop. Krampen kom i käkarna. Fetknoppen är en tuff sate. Väljer ofta  en plats på gränsen till utlåning. Vi lade oss i lovart. Och närmare vattnet. Det fanns inte några alternativ. Gittan gick bärsärk. Skördeivern besatte henne. Kanske naturligt om man växt upp med att försiktigt packa trädgårdens äpplen i tidningspapper inför vintern. Avståndstuffa. Strax innan ovädret. Fetknoppen stod stark i vinden. Vi gav oss men inte utan strid. Vi hade fått nog. Av regn, kyla och blåst. Reträtten skedde utan förluster. En skärgårdshemman blev vår borg, torkstuga tidsmaskin. Köket var från 50-talet. Kaffekokaren identisk med min farmors. För längesedan. Vi sörplade kaffe, lekte allvarliga leken, och insåg att Bengt

Helgeland – del 1

Hegeland skulle vara värt ett besök . Hav och fjäll. I en salig röra. I gryningssolen rullade vi mot nordväst. Bengt och jag var på flykt.  Från fuktiga blöjor och försenade årsredovisningar. Vi höll ett vakande öga på luftrummet.  Det kändes som att någon följde vårt spår. Gittan var inte på flykt. Bara oändligt sugen på äventyr. Hon äntrade villigt mastutkiken. Utan löfte om dubbel ranson av rommen. Efter 20 timmar på vägarna puttrade Bengts rullande frihetsmaskin av odör och tristess. Vi frälstes av det stora blå. Ridån gick ned med pukar och fanfarer.  Öarna i fjärran var som barndomens bisarra luciahattar. Luften dröp  av tång och sälta. Jag kände tillförsikt. Men Gittan såg skeptisk ut. Hon kanske tyckte att det var för varmt. För soligt. Att allt snart skulle förändras. Vi hittade en camping i fritt fall i Tonnes. Dom stora vidderna och alla natur kändes kanske lite oroande. Vi klämde ihop tälten mellan trygga välkända ting av plast och metall. Utmattade slank vi ned i sovsäckarna. Lilla döden kom som en befrielse. Vi packade och svor. Svettades och våndades. Efter fem timmar var även datorn på plats i kajakens buk. Vi kunde sätta i. Paddlarnas lokala Mecka var Hestmona. Dit ville vi inte. Vi är unika.

Spökjakt

Ett veck i tiden uppstod oväntat. Ett dygn utan förpliktelser. Jag paddlade österut. I jakt på spöken. Sommaren hade redan blommat ut på fastlandet. På skäret långt ut släpade allt efter. Fint för mig som aldrig riktigt hinner med. Jag blev sittande länge på solvarma hällar. Färgerna sprakade när dagen dog. Jakten startade tidigt. Snart dök spökena upp. Först försiktiga sedan nyfikna och till sist märkligt orädda. Dom var den tuffa typen. Eller så bedömdes rovdjuret som fullständigt tandlöst i deras element. Oförmögen att dyka 100 meter djupt och att hålla andan 12 minuter. Sånt inger inte respekt. Vid kolonin sjöng sälarna sin eviga sång. Och gnabbades över en och annan fisk. Kolonin höll mig under samma benhård uppsikt som rektor Torgerson på Agnebergsskolan i Uddevalla under den avlägsna forntid som kallas 80-talet. Och dom hade goda skäl. Nu var dom i mitt element. Där dom gör 100 meter på en kvart.

Helena ska lära sig rolla på en timme

Helena ska lära sig rolla på en timme Horisonts instruktörer samlades i Gustavsbergs simbassäng för att putsa på metodiken för hur man lär ut en roll. Det senaste tillskottet i gruppen, Helena, var rollös vilket innebar att hon tilldelades rollen som försökskanin för den putsade metodiken. Målet var en roll på en timme. Att lära sig roll kan inledningsvis vara lite frustrerande. Det är ju en del pusselbitar som skall läggas på plats. Dom mer juniora instruktörerna byttes om att lägga pusselbitarna på plats... ...under de något mer seniora instruktörernas minutiösa bedömning. Efter en timme var det dags. Frågan är vem som var mest nöjd - Helena eller hennes instruktörskollegor? Instruktörsgruppen hade all anledning att fira.