Grönland – för sista gången?

I somras var 5:e gången jag fick kliva på planet till Grönland. Men kanske sista gången jag fick höra isbergens knallande, valarnas frustande och gästernas skratt i den arktiska omgivningen.  Det är dags att spana efter nya äventyr. Uummannaq bjöd på dimma i år. Massor av dimma. Så mycket dimma att vi inte visste om vi skulle ta oss över till Storön. Att pricka den stora ön är ganska enkelt. Men det är lika enkelt att pricka ett isberg. Och det är inte särskilt önskvärt. Vi passade på att göra överfarten när dimman tillfälligtvis dragit till reträtt. Vill man ha variation ska man åka till Uummannaq och paddla. Färgerna skiftar mellan isblått, kritvitt, turkost, svart, klarblått, ja, alla färger finns representerade. Finns färgen inte på himlen eller i havet kan man ge sej katten på att den finns på en växt. I år hade vi turen att ha sällskap med Lisa, som är utbildad biolog och växttokig. Lisa delade generöst med sej av sin kunskap om växter och den arktiska biotopen. Vi andra lyssnade och studerade underverk genom luppen. Vilken värld att upptäcka! Vi paddlade inte bara. I slutet av en av fjordarna går det att promenera/klättra upp på bergskammen och mötas av den fantastiska synen av inlandsisen