Mörkerpaddling till Stora Kalholmen

Ibland blir det inte som man tänkt sej. Men det blir bra ändå. Det sammanfattar nog helgens paddling till Stora Kalholmen med H2O. Vi kom iväg lite sent p g a att jag hade en kajak för lite med till Norråva. Efter en rallykörning av Erik kunde vi sjösätta. Vi paddlade de två milen från Norråva till Stora Kalholmen i njutningsbart tempo. Sista biten fick vi leka med våra ljusstavar och räkna till sju. Väl framme väntade den öppna spisen och bastun. I köket tillagades allahanda delikatesser. Mörkret hann omsluta oss även på söndagens paddling tillbaka och den sista farledsövergången blev lite spännande med ett större fraktfartyg som vi fick vänta in. Chevalereskt nog visade fartyget från Kustbevakningen att de sett oss och våra pannlampor och att man gärna lät oss paddla före mot babords lysprick vid Sandö Sugga. Det är inte ofta jag saknar en VHF i våra vatten, men just där och då hade det suttit fint med en. Om inte annat för att tacka och bocka för vänligheten. Och för all del, kolla gärna in reglerna om lanternsättning.  Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (TSFS 2009:44) om sjövägsregler. Tack, Jakob, för en hälsosam diskussion om dessa nu på eftermiddagen ;-) Birgitta, Gittan, Erik, Peter, Lisa, Jonas och jag

En sällsamt härlig sällek

Ulrika och jag stack ut till Puffin Island för att uppleva lite säl på förhoppningsvis nära håll. Jag tror bilderna berättar mer än 1000 ord. Samma säl lekte med oss i en timmes tid, och när vi paddlade över Puffin Sound för att avsluta dagen hade den följt med oss och låg kvar i vattnet och tittade på oss nästan som om den ville locka ner oss i vattnet igen. Jag blir alldeles varm i kroppen när jag tänker tillbaka på vår upplevelse den dagen.

22* Training på Anglesey

Efter förra årets Tjejgrej var det dags igen. Tyvärr kunde inte Pia vara med i år, men vi kallade på förstärkning från Danmark i form av Leslie. Vi kom snabbt på, under inverkan av vin och ost, att det faktiskt skulle kunna betecknas som en träning inför 22 brittiska stjärnor. Ulrika och jag har 4 var som vi gärna vill öka på med en varsin, och Leslie och Eva-Lotta har varsina 5. Än så länge har BCU inte devalverat och möjliggjort 6 stjärnor, men vem bryr sej när lustigheterna står som spön i backen i samma takt som vinet rinner genom strupen ;-)? Foto: Eva-Lotta Måndagen och tisdagen bjöd på gott om vind, så jag parkerade i soffan med en präktig förkylning. Vi skulle ju hyra in Nick som coach, men han hade fått ännu envisare bassillusker än jag, så vi hade tur och fick tag på Phil och James som delade på "The Scandinavian Ladies Team" den här veckan. Foto: Phil Clegg Eva-Lotta och Ulrika tränade på besvärliga landstigningar och räddningsövningar av det lite mer avancerade slaget. Foto: James Stevenson På onsdagen var vi fulltaliga. James Stevenson coachade oss i personlig paddelteknik och ledarskap runt nordkusten. Vi pep ut till Middle Mouse när Irländska sjön skulle tömmas på vatten och jag slutar aldrig att

4 Star Training i Wales

Kursen var fullbokad sedan i april. Den 5 november stod Erik, Mats, Anna, Birgitta, Bengt och Erik startklara i Trearddur Bay för att få smaka Walesiakt saltvatten med Skrattgaranti. Nick coachade och jag och Ulrika hängde med. Bengt stormös i rejset. Första dagen bjöd på en klassiker i form av såväl Penrhyn Mawr, South Stack som North Stack. Lite busigare än de flesta i gruppen hade haft tidigare erfarenhet av ;-) Nick blandade teori med praktik. Inne och ute. Före och efter. Helt situationsanpassat. Massor av räddningsövningar! Kanske lite mer sjö än "hemma" ;-) Ledarskapsdag på nordkusten. Birgitta surfar med stil. Eftersom de flesta har kajaker från Seakayaking UK, passade vi på att besöka fabriken. Jag vet iallafall att det kommer en röd och en grön till Norråva i början av december. Och jag vet att den röda hamnar under min julgran. Ett stort tack till Ulrika och Nick för en grym vecka. Och TACK Mats, Erik, Anna, Erik, Bengt och Birgitta, för ert fantastiska engagemang och er upptäckarlusta. Och för all god mat. Och för, typ, allt annat som jag glömt ;-)

Helgeland – del 2

Helgeland skulle vara värt ett besök . Hav och fjäll. I en salig röra. En plats för kontemplation och allvar. Vi socialiserade med infödingarna. Tömde den lokala lanthandeln på chips och öl. Insåg att det dags att bryta upp. Väderprognosen var spänstigt. Att nå dom yttersta öarna var idioti. Vi kapitulerade. Satte oss i våra nötskal. Vinden blåsta oss norrut. Vi imponerades av kelpen, synkronpaddlade i solnedgången, och släppte taget. Vi förundrades. Över mångfalden. Platt, mjukt och med onödigt många armar. Eller hårt, runt och vresigt taggigt. All tings förgänglighet kändes i bland som en prövning. Vi bet ihop. Krampen kom i käkarna. Fetknoppen är en tuff sate. Väljer ofta  en plats på gränsen till utlåning. Vi lade oss i lovart. Och närmare vattnet. Det fanns inte några alternativ. Gittan gick bärsärk. Skördeivern besatte henne. Kanske naturligt om man växt upp med att försiktigt packa trädgårdens äpplen i tidningspapper inför vintern. Avståndstuffa. Strax innan ovädret. Fetknoppen stod stark i vinden. Vi gav oss men inte utan strid. Vi hade fått nog. Av regn, kyla och blåst. Reträtten skedde utan förluster. En skärgårdshemman blev vår borg, torkstuga tidsmaskin. Köket var från 50-talet. Kaffekokaren identisk med min farmors. För längesedan. Vi sörplade kaffe, lekte allvarliga leken, och insåg att Bengt

Helgeland – del 1

Hegeland skulle vara värt ett besök . Hav och fjäll. I en salig röra. I gryningssolen rullade vi mot nordväst. Bengt och jag var på flykt.  Från fuktiga blöjor och försenade årsredovisningar. Vi höll ett vakande öga på luftrummet.  Det kändes som att någon följde vårt spår. Gittan var inte på flykt. Bara oändligt sugen på äventyr. Hon äntrade villigt mastutkiken. Utan löfte om dubbel ranson av rommen. Efter 20 timmar på vägarna puttrade Bengts rullande frihetsmaskin av odör och tristess. Vi frälstes av det stora blå. Ridån gick ned med pukar och fanfarer.  Öarna i fjärran var som barndomens bisarra luciahattar. Luften dröp  av tång och sälta. Jag kände tillförsikt. Men Gittan såg skeptisk ut. Hon kanske tyckte att det var för varmt. För soligt. Att allt snart skulle förändras. Vi hittade en camping i fritt fall i Tonnes. Dom stora vidderna och alla natur kändes kanske lite oroande. Vi klämde ihop tälten mellan trygga välkända ting av plast och metall. Utmattade slank vi ned i sovsäckarna. Lilla döden kom som en befrielse. Vi packade och svor. Svettades och våndades. Efter fem timmar var även datorn på plats i kajakens buk. Vi kunde sätta i. Paddlarnas lokala Mecka var Hestmona. Dit ville vi inte. Vi är unika.