Skye och Anglesey

I maj när vi lämnade symposiet i Anglesey började vi fundera över vad som skulle krävas för att ta oss an den mödosamma processen inför fem BCU-stjärnor. I Sverige är det ju bara Johan Wagner som lyckats hittills. Jag tror vi kom fram till att det skulle krävas en stor portion tålamod och en större portion målmedvetenhet. Och för min del en massa navigationsträning när det kommer till tidvattenberäkningar och förståelsen för vad månen ställer till med. Nåväl, för en månad sedan anmälde vi oss till en 5* training hos Gordon Brown på ön Skye i Skottland. Resan från Glasgow företogs med skräckblandad förtjusning på de toksmala vägarna som var inramade av bergväggar på ena sidan och sjöar på andra sidan. Inte blev skräckupplevelsen mindre av att köra på fel sida av vägen. Lite spända ställde vi upp på givet klockslag och bekantade oss med resten av kursdeltagarna. Gruppen bestod av skottar, engelsmän, en spanjor och en himla trevlig dansk tjej. Första dagen fick vi ta oss an Kylea Rhea, ett sund där tidvattnet pressas ihop och bildar en riktigt schysst playspot. Gordon lovade våghöjder på 2,5 meter, men riktigt så mycket blev det inte. Ett vänligt race med tydligt bakvatten och vind mot vågor gjorde att man kunde falla

Rapport från Skye

Nyss hemkomna från kursstart på Skyakadventures. Det kommer att bli några fina kursdagar. En internationell grupp bestående av danskt, spanskt, engelskt och skotskt blod förutom vårt svenska. Vi fick varsin kajak att förvalta under kursen, och jag fick genast lägre puls när det låg en Explorer LV framför mej. Det känns fint med en kajak som gör vad man ber den om. Särskilt här och nu. Resan upp gick fint. Ibland fick jag påminna Lars om att köra på vänster sida av vägen. Vi vindlade oss norrut från Glasgow vid sidan av Loch Lomond och nedanför bergssidor som ibland sluttade mjukt ner mot den smala, smala  vägen och som ibland stupade rakt ner och slutade vid vägkanten. Små vattenfall kastade sej ut för de sammetsliknande bergssidorna och ljungen spred rosa glans över landskapet. Bomullstussar i form av får prydde landskapet och när vi närmade oss vår slutdestination stod de mitt på vägen och betraktade oss när vi bad dem att flytta sej. Vi passerade ståtliga slott på vägen som gav oss aningar om 1200-talet. I dag har vi bara tagit det extremt lugnt och "bara så där" fann vi ett fantastiskt ställe som serverade afternoon tea. Det kan man ju bara inte missa ;-) Vi är lite förvånade över att

Säsongen lider mot sitt slut

Dagarna blir bara kortare och inte nog med det. Dom bara försvinner fortare än vad som är anständigt. I helgen  körde jag sista Grundsäkerhet med två tappra och oerhört entusiastiska deltagare. Eric och Johanna uppvisade en enorm viljestyrka när vi körde räddningsövningar i septemberkallt vatten. Under lördagen blev vi blöta även ovanifrån. Typ hela dagen. Ändå satt båda två och var överlyckliga över alla vackra ljungbeklädda öar och allt det vackra som mellanskärgården bjuder på så här års. Då är det lätt att hålla kurs. Vi har hunnit med en till vända till västkusten. Under tre dagar minglade vi med kajaknördar på Stockenträffen. Ena dagen fick vi lite skvalp att busa i. Foto: Peter Svensson Jag hade lastat upp Romany LVn på taket och det ångrade jag inte. En grym låda att leka i. Foto: Peter Svensson I år var det förmodligen besöksrekord. Vi hade lyckats lura med Bengt och Manne som åkte för första, men inte sista gången. Erik och Pia, Björn Thomasson, Ulf Johansson och Peter Svensson har oxå skrivit.